Villig vänskap.
Vilken längtan. Vilken åtrå. Hela dagen har jag upplevt ett starkt behov av närhet. Inget naket. Inget sex. Jag har suktat efter omfamning och en annan människas hjärtslag. Främmande andetag.
Inte ens har mötet med obekanta läppar lockat mitt sinne. Jag har blott önskat en betryggande famn. En stödjande arm. En hand runt min midja. En maskulin kropps utstrålande värme att krypa tätt intill i det flackande skenet av lättsmält söndagstelevision.
Tanken av att sluta mina ögon mot en sådan människas hals och lämna en kittlande fjärilskyss strax under hans käkben har fått mig att inte vilja lyfta locken igen. Vill inte konfirmera det tomma utrymmet bredvid mig på den utfällda bäddsoffan, dra en lång besviken suck och hårt försöka svälja mina drömmar.
Jag söker inget komplicerat, avancerat, exkluderat och planerat. Men jag trånar efter värme på frusna och sargade, spontana och simpla söndagar.
Vilken längtan. Vilken åtrå. Skänk mig din närhet och dina främmande andetag. Som ett barn söker jag villkorslös kärlek och lätta fingertoppar som smeker min panna och näsrygg. Håll bara om mig och låt mig somna i din starka famn. Låt mig öppna mina ögon och finna absolut inget som helst ledigt utrymme på min gråa manchesterklädda madrass. Fyll min soffa med din kropp så fyller jag din famn med min.
Påfyllning av närhet kräver melodi av dubbla hjärtslag.
Säg, vill du bli min vän?
