längtan till ruta ett.
Vad kommer efter 1 men innan 2? Inget av fullgott värde. Tankarna riktas allt mer mot att hellre stå med båda fötterna på samma ställe, och i samma riktning, än att varken veta om man är på väg fram eller tillbaka. Jag funderar på om man kanske måste släppa allt gammalt för att kunna gå vidare. Utan fria händer kan man inte ta emot det nya. Kanske är det bästa att ta ett halvt steg bakåt och helt enkelt komma tillbaka till ruta ett. Fresh start. Fresh mind.
Jag måste sluta nedvärdera mig själv, på så sätt att jag själv sätter mig i sådana situationer där nedvärderande tankar kan födas. Jag förtjänar så mycket mer. Jag är så mycket mer värd. Det är mycket att kasta det lilla, när det lilla är det enda man har. Men jag vill ha mer. Jag vill ha något annat. Inte imorgon, men någongång. Då måste jag vara redo. Redo med båda fötterna stabilt placerade och båda händerna fria.
Det är bra, men inte fullgott, och i dess värde värderar jag mig själv.
