det går riktigt fort.
Promenerar hem i svarta natten med endast fullmånen till sällskap. Kylan biter, jag längtar till värmen. Den finns där, men inte inom räckhåll. Jag låter ögonlocken falla ner och lyssnar till mina hastiga steg och frostens knastrande. Djupt inom mig känner jag en liten del som fortfarande glöder. Minnen blandas med tankar och fantasier och ger plötsligt glöden kraft att blossa upp. Den sprider en kittlande värme ända ut i fingertopparna jag stoppat djupt ner i fickorna. Det var så länge sedan, men det värmer fortfarande.
Där, precis där, hade jag velat vara nu.. men allt har sin tid, eller? Jag undrar hur.. jag undrar när.. jag undrar vad.. STOPP! Låt det vara! Men om.. jag måste väl ändå planera inför.. då kan jag ju.. jag måste förbereda.. STOPP! Det får bli som det blir! Lyssna på den knastrande frosten och njut av den vackra fullmånen och känn här och nu.. Jag tänker alldeles för mycket.
Iver, sådan iver. Jag ökar stegens takt upp för sista backen och korsar vägen utan att ens se mig för. Helt inne i mina minnen, tankar och fantasier har jag turen att undkomma en kollision med ljuset som svischar förbi mig sekunder senare. Jag är inte här. Jag befinner mig där, utom räckhåll.
Jag springer två trappor upp och slår ögonen emot skylten jag spikat upp för några veckor sedan. "Välkommen" är precis vad jag känner mig och jag ler förnöjt samtidigt som jag sätter nyckeln i dörren. Jag befriar mig snabbt från kylan som fortfarande sitter kvar i jackan och stövlarna. Min röda mössa behåller jag på och sjunker välförtjänt ner i soffan och knyter in mig i filten.
Jag lutar huvudet bakåt och blåser upp glöden med bilder från fjärran. Kylan biter, jag längtar till värmen.. men två veckor går fort.
Med en busvissling känner jag svaret vibrera i min hand..
Det går riktigt fort ;)
