Att möta sin gryning.
Tomhet, ett stilla mörket har fallit över mig. Inga ljud, inga färger eller former som studsar mot min näthinna, bara tomhet. Det är inte hemskt. Inte på något som helst vis är det obehagligt. Det omsluter mig och frigör mig från det jag inte längre klarar av att hantera, denna underbara tomhet.
Jag har kommit till en plats där jag behöver vara. Jag har lyft från jordens beklagliga yta för att sväva en bit ovanför, på en plats mellan himmel och jord som jag vill kalla för mitt paradis. En plats helt avsedd bara för mig i just denna tid och jeg liker det. Jeg liker det gott.
Vattnet är så vackert om natten. När mörkret faller blir luften kall, men det mörka lugna vattnet förblir ljummet. Kontrasten blir allt mer tydlig när den vackra dimman framträder och lägger sig som ett stilla skyddande täcke över ytan. Under en öppen stjärnklar himmel en sensommarnatt, vet ni hur vackert det är? Jag vet.
Jag vet hur många människor som passerar bron varje dag. Jag vet hur många som går över vattnet med klara mål i sikte, helt utan att reflektera över vad de egentligen passerar på vägen dit. Har de någon gång funderat över varför bron egentligen finns där och att de egentligen ens använder den? Har de någonsin tänkt på vad som finns under bron? Har någon människa haft en tanke på att stanna upp och se efter? Jag stod på håll och såg klart och tydligt.
Där finns ett mörker, ett dunkelt vatten så smutsigt att ingen vill röra vid det. Människor kastar sin skit i det och klagar i vilda växande vågor om hur äckligt och vidrigt det är. Trots att det rinner rakt igenom vårt hjärta och smeker alla känsliga ställen vi inte ens visste fanns längs med våra krokiga ådror och vener så föraktar vi det, eller ännu värre, kanske inte ens reflekterar över det.
Där finns ett mörker, ett dunkelt vatten så smutsigt att ingen vill röra vid det. Människor kastar sin skit i det och klagar i vilda växande vågor om hur äckligt och vidrigt det är. Trots att det rinner rakt igenom vårt hjärta och smeker alla känsliga ställen vi inte ens visste fanns längs med våra krokiga ådror och vener så föraktar vi det, eller ännu värre, kanske inte ens reflekterar över det.
Jag stod på håll, och i min tomhet och reflekterande tillvaro lade jag i min åsyn något som ingen annan såg. Jag såg ett ljus, insvept och nedbäddat i nattens dimma. Det finns där hela tiden men endast i mörker kan man tydligt skåda dess sken. Jag kände mig ärad av min upptäckt. Jag kände mig välsignad att få befinna mig i ett tillstånd där jag kan känna uppskattning över en sådan spegling.
Jag stannade helt enkelt upp i den tomhet jag kallar paradis och såg efter vad som fanns under bron. Bortom ljud, färger och former fann jag ett ljus. Det simmade djupt ner i ett dunkelt vatten jag plötsligt valde att ta till mig och tycka om, och hade jag inte brutit mitt dagliga mönster så hade jag aldrig funnit det och fått känna mig välsignad och ärad. Precis därför är det inte hemskt.
Precis just därför finner jag det inte på något vis obehagligt, för jag kan hantera ett ljus i min mörka tomhet. Det får mig att inse att jag behöver befinna mig omsluten av tomhet i mitt paradis mitt mellan himmel och jord. Bara en stund, bara i min stund som var ämnad för mig just nu.
Min reflektion fick mig att stanna upp men gav mig samtidigt ett klart mål i sikte. Vilda växande vågor förde mig rakt in i mitt hjärta och fick mig att vända blad för att urtyda trycksvärtans formulerade rader. När dimman har lättat så skall jag passera över bron och följa vattnets krokiga ådror och vener ut till det vidöppna havet. Där skall jag sitta i min ensamhet och njuta av mitt nyfunna paradis.
Jag skall landa någonstans mellan lycka och sorg, och möta min gryning i Helsingborg.
